saandraerikssoon.webblogg.se

 

 *Jag känner mig ofta inte tillräckligt bra för mina vänner/familj. 

Jag har länge mått väldigt dåligt,nästa ohanterligt dåligt. Jag har sen jag minns alltid sett ner på mig själv och aldrig gett mig själv en chans att faktiskt känna mig duktig/vacker. 

Jag har alltid fokuserat allt jag har på mina vänner och min familj, deras vålmående.

När jag var mindre kunde jag inte sova borta för att jag visste att min pappa skulle sova själv hemma, ensam. Och det klarade jag inte av så jag sov sällan borta. 

När jag var mindre tog jag emot all skit som kom mot mig, oavsett vad. För jag tänkte att jag "måste förmodligen förtjäna det här, jag är inte tillräckligt snäll eller glad eller generös mot mina nära". Så istället för att stå upp för mig själv så tog jag emot det och svalde. 

 

Jag sa aldrig när jag mådde dålig eller va ledsen, för då skulle jag göra någon besviken eller göra någons dag sämre. så jag knep igen och låtsades vara glad fastän jag egentligen bara ville gråta.

Om någon hade svikit mig, eller sårat mig rejält så var det ändå jag som bad om ursäkt. För jag kunde inte vara den som faktiskt hade rätt till att vara besviken. 

Jag har haft så mycket smärta inom mig hela livet, och tänkt att det här förtjänar jag.

Efter ett tag började jag äta mindre,fick panikattacker,missade skolan,kunde inte sova om kvällarna, jag bokstavligen satt om kvällarna och funderade på hur bästa sättet skulle vara att sluta detta lidande. Jag hatade mig själv. 

Tillslut såg mina vänner att jag inte skulle klara det mycket mer,jag höll på att bryta ner mig själv till damm. Så dom tog tag i mig och skickade mig till Kuratorn som i sin tur skickade iväg mig till Sjuksyster,sen till bup. 

 

Min poäng med denna rätt långa dystra historia är att jag inte berättade något för någon vilket slutade med att jag började hata mig själv så fruktansvärt mycket, jag skadade mig själv. 
Jag förstod aldrig att man inte behöver ta all skit,att du inte behöver vara helt genomgod alla sekunder på dygnet. 

Och jag vet att det är många unga samt äldre som känner såhär, som tror att dom inte är värda ett dyft. Ni är ovärdeliga! Och det är okej att vara ledsen,det är okej att skrika,det är okej att gråta. du har känslor och har rätt till att visa dom, ingen kommer hata er för att ni står upp för er själva! Dina vänner kommer alltid vilja ditt bästa,och kommer inte bli arga om du säger nej. Det gäller också dina föräldrar, dom kommer inte bli ledsna för att du sover borta en kväll eller t.o.m en helg! Dom älskar dig och tycker det är roligt att du får umgås med dina vänner! 

Mår du dåligt så vänta inte med att prata med någon,ta tag i din vän eller gå till en kurator/psykolog, dom kommer inte dömma dig. Dom kommer inte bli besvikna eller ledsna, för dom bryr sig om dig! Låt det inte gå så långt som det gjorde för mig, för det kommer inte bli bättre av att ni väntar.